Äntligen en förklaring!

Jo, visst lär man sig mycket när man läser till undersköterska! Igår när jag satt och pluggade fick jag äntligen en förklaring på något som tyngt mig ganska länge...

När jag födde Iris för 2½ år sedan fick vi lite komplikationer, både hon och jag. Detta ledde till att hon fick åka iväg i ambulans till ett annat sjukhus och jag fick åka till operationssal. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om hur jag klarade av detta, om det inte var det hemskaste jag någonsin varit med om osv... Det jobbiga är att jag inte alls kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt. Jag kommer bara ihåg att jag var helt lugn hela tiden. Jag har haft så mycket skuldkänslor för detta! För visst borde man vara helt förstörd när de springer med ens barn åt ena hållet, man själv körs iväg åt andra hållet och kvar står ens älskade man och får inte följa med någon av oss???

Men som sagt, igår fick jag svar på denna frågan och det känns så sjukt skönt! På operation fick jag nämligen en Epidural och den mådde jag inte så bra av. Jag fick ryckningar i hela kroppen, ni vet som när man huttrar när man fryser. Hela, hela tiden! För att häva ryckningarna gav de mig Petidin. Igår när jag satt och läste om olika Hjärt-kärlsjukdomar stötte jag på Petidin igen. Tydligen ges det till patienter som kommer in med hjärtinfarkt och är ett STARKT smärtstillande och ÅNGESTDÄMPANDE morfinpreparat! Inte konstigt att jag låg där och mådde bra när allt runtom mig var kaos! Men som sagt, nu behöver jag inte ha skuldkänslor längre, nu har jag ett bra svar på frågan om varför jag inte fick panik!